Kommentarsfunktion oh yes.

Nu är det upplösningstillstånd. Som innan jul fast inlindat i ett annat skimmer. Kaffet pumpar runt i kroppen, ögonen rullar, jag experimenterar med Receptionistens drog - Aloe Rub muscle cream extra penetrating effect. Snart snart snart!

Nä, nu vill jag faktiskt bort ett tag. Gräver ner mig i sängen igen med kläderna på. Ramlar i trappan till tunnelbanan. Samma procedur. Ramlar varje dag tror jag och känner mig så himla urlakad och lam. Sveavägen-boulevard, pulverkaffe och arma, kalla fingrar. Kopierar fula kopior men orkar inte bry mig. MAKING UGLY COPIES BUT I JUST DON’T CARE. Så storslaget är livet just nu. Drömmer om någon slags 80-talsdekadens. Som vanligt.

Saknar kommentarsfunktionen så himla hårt!!!

Och så till råga på allt alla jävla surgubbar från typ Heby som ringer till P1 och med darrande stämma predikar om det där jävla heliga äktenskapet och gud och bibeln och samhället. Varenda jävla dag.

Jung och djur.

Igår började mitt Livet 3.0. Älskar att inleda nya liv. Som ett kvitto på det hela gick jag på bio i salong nummer 3 och satt i stol nummer 30 på rad 3. Och 30 x 3 kronor kostade det. Jag älskar sånt här också.

Vi pratar om att leva länge. Jag har inte tänkt på det förrän nu men fatta vad läskigt de där skitrika människorna som har råd att låta frysa ned sig nu och som sedan nån gång kommer återuppstå. Hur ska framtidens nutidsmänniskor förhålla sig till dem i så fall? Tänk om det nu helt plötsligt skulle dyka upp ett gäng 1700-talsmänniskor liksom. Som ett eget litet sjukt samhällsskikt. Läskigt.

Diana

God bless Uppsalanatten. Lugn och sval och fin sveper den in genom den halvöppna balkongdörren och lyfter mig med ömma armar bort från undergångsmardrömmar och naturkatastrofvisioner. Inga lakan rivs upp, inga domnade armar och ben slungas runt och aldrig ens så mycket som vidrör jag golvet.

Fem och en halv timmes ostörd dvala ter sig som en evighet och jag känner mig lugn och glad och fin. Stabilt som Saltå Kvarn-gröt till frukost. På lunchen ska jag gå till Åhléns och köpa ansiktsprodukter. Känner ett behov av att skrubba ansiktet. Bort med skiten.

Hittade min förrförra blogg. Eller snarare ett Worddokument på pappas dator kallat "dokumentt" innehållandes åtminstone enstaka fragment från den. Det är en lite speciell känsla att läsa.

Länk: Fragment från min förrförra blogg.

För övrigt har jag varit ute och gått i prick en timme och duschat med lyxiga produkter, samt återfått livsgnistan tror jag. Hej livet!

Det är söndag och jag befinner mig visst i Uppsala. Life crisis. Once again. Haha. Kanske tar jag ganska lätt på definitionen av en livskris, åtminstone vad det gäller mina egna. Men på något sätt känns det liksom enklast att bara ställa sig på toppen av berget och bara aaaahhh, livskris! Istället för att lugnt och strukturerat lägga upp en plan för hur man ska ta itu med saker och ting. Mest med sig själv kanske. Faktumet att jag nästa löning också är 20 år precis som alla andra fyller mig också med en viss kanske krisaktig fasa. ¨

Men hemma på Ymergatan pratar man mest om politik, lönespecifikationer, mobilabonnemang, försäkringspengar och mp3-filer. Stjärnor på is, Svensson Svensson, popcorn och äckliga jordnötter och filmer att somna till. Mamma som bäddar fint i soffan på övervåningen och bara "gumman, ska du inte gå upp och lägga dig?" och jag mumlar "mmm" och får lite dåligt samvete men somnar om.

JAG ÄR EN PROBLEMLÖSARE, tänker jag under fredagens sista suck, ensam i ett ekande trapphus, jag och tjugofemkilos(minst)mjölpåsen i en tyst och bitter kamp. Den är tung. Men jag är starkare. Power. Släpar med hela min kropp som motvikt pirran med påsen upp för trapporna. Step by step. Det ekar så det dånar. Men jag blir ju så himla arg och provocerad när de ringer uppifrån maktens säte och bara har du Johan där, ja, annars kan det ju vänta. Men hallå, jag då! Som om jag bara för att jag råkar vara tjej inte orkar släpa uppp en himla mjölpåse. GRRRRR!

Där fick de allt.

Nu är det helg!

- "IT IS NOT OKEY!"

Nä fyfan för alla tråkiga saker man måste göra. Tvätta och så. Usch.

Inte fattar jag någonting heller. Hur är jag? "Du är ju en väldigt lugn person", säger min kollega och jag bara "jaså jaha" och en annan antyder att jag är en väldigt glad person och jag bara "jaha, är jag glad?, ja det kanske jag är".

Inatt drömde jag att ingen tyckte om mig. Konstruktivt gick de igenom punkt för punkt varför de inte stod ut med mig. Jag gick på svajande balkonger som kunde ha rasat när som helst. Nu lyssnar jag på P1. Världen hos mig. Så fort det närmar sig helgen ljusnar allt.

Bättre dag idag.

Idag ägnade jag lunchen åt att sova i vilorummet. Tomt svart gap i dockskåpet. Ljufligt. Sen håller jag hårt i stiftpennan. Don’t let go. Lelelelele.

Jag blir inte glad för komplimanger för mitt hår. Inte det minsta. Däremot blir jag glad när somliga personer, inte vem som helst,  säger att jag är duktig på att teckna och frågor om jag jobbar med det. Jag blir helt rörd. Gråtmild. Ser plötsligt lite mer värd ut i spegeln. På något sätt. Bra självkänsla liksom, jaja.

Hallå alla ni döds/livsångestpoeter. I händelse av skrivkramp, tveka inte att anlita mig. Jag är bäst. I synnherhet på morgonen. Då är jag i högform. Stroferna tycks färdigkonstruerade vid uppvaknandet och framträder sedan allt tydligare som i en tonad skala, bildar långa länkar och kedjor som tillslut framstår som bara en enda härva och jag vill ta en sån där döds/livsångestpoetisk strofkedja och slå ner mig själv eller hänga mig eller vadsomhelst bara det är lite sceniskt och dramatiskt, martyren liksom, herregud!

Går så fort jag bara kan längs Birger Jarlsgatan, dämpade frukostbuffér bakom tonade glasrutor och 7-elevens. Anländer till jobbet badande i svett. Låser in mig på toaletten och ser mig själv djupt i ögonen. Nära. Sen går jag ut och fyller på med kurskataloger och ställer barstolarna utanför aulan i en prydlig rad. Allt är som vanligt. Tänker på att titta upp varje gång den automatiska dörröppnaren surrar sådär charmigt och någon av Våra Kunder gör entré. “Fokus på luckan! Alla som kommer ska känna att ni har suttit där och väntat just på den personen!”.

Tidningen Leva har varit här och härjat, tycks det. Lämnat efter sig en prydlig bunt glossiga magasin. Härlig tjej på framsidan. VAR STOLT ÖVER ATT DU INTE ÄR PERFEKT.

Guess I’m gonna be OK, guess I’m gonna be allright. Som jag brukar säga. Inspiration is all I need.

När allt känns sådär himla jobbigt att jag tycker så synd om mig själv. Som när det kommer folk i luckan som nu när jag ju vill blogga. Och när jag åker till jobbet extra tidigt för att hinna med en härlig och uppiggande morgonpromenad från Slussen men så bara regnar det och jag blir verkligen skitkissnödig typ direkt och vid Kungsträdgården upptäcker jag att jag hinner ju herregud inte alls så då måste jag åka tunnelbana igen från förhatliga T-centralen och mitt hår blev blött och så tänker jag att jag borde dricka kaffe för att bli lite gladare men jag är inte alls sugen och jobbigt att kaffet är så äckligt och jobbigt att jag borde ringa till Sterling med deras himla norska för att kolla upp hur det ligger till med mina gratis flygbiljetter. Stackars mig som har gratis flygbiljetter att hämta ut liksom. Och som skriver så skräpiga inlägg på min så extremt högkvalitativa Blogg. Besudlar.

Men så tänker jag på katter och blir lite glad. Katter. Åh! Fina djur.

Snart vaknar jag nog.

Cafétoaletter. Happy people never fantasize. Alla dessa budskap. Behovet av att uttrycka sig. Ambitionerna att ta sig bort från förorten och vidare och framåt. Köra hårt och släppa loss. 1700-tal, 80-tal. Grace Jones. Härligt. Vänta ni bara! Jag har inte ens börjat än, nej det har jag inte.

Vaknar i soffan i strumpbyxor och morgonrock. Lager av gårdagens YSL-mascara hindrar mig från att öppna ögonen.

Hej!

I LOVE FRIDAYZ.

Eftersom en så stor andel av människosjälarna som ringer till mitt jobb tycks hysa en mystisk fabläss för att delge en vilt främmande och rätt dålig telefonist sitt livs historia, hinner jag under dagarna producera mycket såkallat telefonklotter. Systematiskt fyller och knölar jag ihop lappar. Missar papperskorgern. Ibland träffar jag.

Den är så ful den där lilla receptionistvinkningen. Som kungavinkningen sådär med handen fast fulare, mesigare, lamare, lägre. Jag ägnar mig mycket åt den om dagarna. Godmorgon, hejhej, hejdå. Det lilla fåniga leendet också. Kindfettet åker uppåt liksom de osynliga ögonbrynen. Representativt. People in movement. Möten i hissar. It’s a a life.

Igår tänkte jag att, vilka åker egentligen med de där gigantiska Birka Paradise-färjorna som avgår från Slussen? Man ser ju aldrig någon som går på. Ändå lägger de ut och glider bort mot horisonten helt fyllda av ljus. Långsamt försvinner de. "Solen skiner alltid i paradiset".

I fikarummet diskuterar tanterna högljutt den där nya dokusåpan "Färjan". De skrattar så de skriker.

Konstigt att jag är så himla dålig på att dricka vatten när jag är ett rent geni på att dricka typ allt annat. Löste precis upp en kär brustablett i en stor vattentillbringare och svepte allt direkt. Mmmm, jag älskar att dricka! Så länge det inte är rent kranvatten, det är rätt tråkigt. Fast är man törstig i och för sig. Livets dryck. Livets dryck allting.

Min blogg belyser verkligen centrala punkter i mitt liv. Men vad ska jag skriva liksom? F5 Blocket, F5 Bostaddirekt, ge mig ett liv i ett rum i en sekelskiftsvåning med fönster öppna mot levande gator, Söder, Vasastan, vadsomhelst bara det är jävligt centralt och puls och liv och flöde!

Jag går genom en öde korridor på mitt jobb där jag sällan brukar gå. Det är lågt i tak och luktar lite unket. Plötsligt ser jag den. Min tavla! Min barndoms tavla. I solkigt miniposterformat, bortglömd i de brokiga raderna av Gallerixkonst. Men jag ser den. Och stannar. Och ler inombords. Det känns varmt och tryggt. Den bilden är mamma och pappas nittiotalssovrum. Kvällarna och rena lakan och nätterna och skuggorna från Salavägens bilflöde drömlikt glidande över vävtapetsgarderoberna. Det var innan de drog om vägen. När min barndoms håla fortfarande var en pulsåder.

Fast sjuk målningen egentligen. Jag minns min förvirring kring den. Liksom outgrundligt. Djupt. Suggesivt. Hade helt glömt den.

- No… no! The door is not locked, it’s just… slow! You have to push! Push! 

Imorse var det mörkt. Gick längs Sveavägen som ett spöke. Det är så det är om hösten.

Öppnade post.

Tog del av världsläget.

Svarade i telefon.

Stod till tjänst.

Gick ut.

Sov.

Kom hem.

JAG VILL GÖRA NÅGOT, JAG VILL ÅSTADKOMMA NÅGOT.

Jag vet att jag kan! Något måste jag ju kunna.

Det är fredagschic. Tänker på tanter i rosa hår, smaklösa leopardbälsar och skira lila sjalar. Och min fascination för Burberrykvinnan bara växer. Den Burberrymönstrade kappan och den Burberrymönstrade halsduken är uppenbara och för några veckor sedan observerade jag under ett stressigt ögonblick vid receptionsdisken även den matchande mobilbakgrundsbilden. Idag eskalerade min förtjusning ytterligare då jag lade märke till glasögonbågarna. Att hon dessutom talar skånska också. Vilken kvinna! Jag undrar hur hennes hem är inrett. Living the dream!

Men lilla gumman. Så tycker jag inte om att bli tilltalad. Speciellt inte i lite nedlåtande ton från äldre damer. Men utöver det skall jag idag varken klaga, fråga eller göra bittra konstateranden. Jag är glad. På ett lite tomt och oreflekterande men likväl inspirerande sätt. Okomplicerat.

Och fråga: varför är det alltid de "halvhöga" cheferna samt deras "klienter" som är de drygaste? Så jävla otrevliga. De i toppen respektive botten är ju åtminstone alltid ödmjuka.

Konstaterande: jag har mycket svårt att sympatisera med människor som "inte står ut mer än fem minuter" framför filmen Fanny och Alexander.

Känner hur antalet bloggar jag slaviskt följer med den tveksamma motiveringen att de är "underhållande" och "intressanta som fenomen" vida överstiger de som jag klassar som intressanta och inspirerande och givande och kvalitativa på riktigt. Det är illa. Min hjärna skrumpnar ihop. Borde gömma datorn och ge mig på Dostojevskij som ligger här vid min vänstra sidan. Reach out and touch. Skyller på dötiden på mitt jobb.

Den dag jag flyttar från Stockholm tror jag för övrigt att det är minnesekot av tunnelbaneutropsrösterna som kommer drabba mig hårdast nostalgimässigt sett. Minns min tidiga fascination för plingljudet när tåget närmar sig och ögonblicket av stum dramatik då skärmen blir svart. Kännner mig som en lantis men drunknar storögt fascinerat i videoklippen på SL’s hemsida. SKAFFA DIG ETT LIV KVINNA, kunde man också skriva i min panna.

Jag har en fasa. Utöver fiskar. Den utgörs av kringstrykande högstadiegymnasiekillgäng. Ett vanligt förekommande fenomen utanför min receptionslucka.

En och en lägger jag ju inte ens märke till dessa små osäkra slynglar med mössor och colaburkar som främsta attiraljer. Men i samlad flåsig skara gör de mig skitnervös. Och jag hatar det. Just för att jag vet att just det är deras huvudsakliga syfte då de står och dreglar ikapp över receptionsdisken och försöker bräcka varandra i att vara äckliga och jobbiga. Rapar lite. Lånar lite tejp. Kommer tillbaka och har då lyckats tejpa ihop sig själva så till den grad att de behöver en sax för att åthjälpa problemet. Sen vill de ha vår silvriga leksakspistol som hänger så käckt på en krok. Först tänker jag att okej då, bara för att bli av med dem. Sen ändrar jag mig och tänker så fan heller att ni får den! Jag säger NEJ. De vill köpa den. Jag säger NEJ! De erbjuder mig den minste och mest underkuvade killen som utbyte. Jag är obeveklig. De går. Haha yes, 1-0 till mig!

Tunnelbanan hem från Fridhemsplan Vill ju inte framstå som ytlig och människoföraktande så jag måste ju välja min ord väl här men alltså mina främmande färdkamrater var ingen munter trio. "Alla människor är vackra", jag vet, men jag blir så nedstämd när folk är fula liksom i onödan.

Mormor, mamma, trettonfjortonårig avkomma av odefinierbart kön. Deras blickar var tomma och blanka. Rödsprängda fiskögon i fårade valkar. Stripiga hårtestar. Urtvättade mjukisbyxor. Goretexkängor. Fullpackade prisextrakassar. Monoton och fåordig konversation. Mammans lilla äpple till färdkost såg så sorgset minimalt ut i förhållande till resten av henne. Satt bredvid dem hela vägen hem och kände hur jag sögs djupare och djupare in i deras misär. Var tvungen att gå av fort och lyssna på bra och pumping music.

Kanske är det snart nog med förortsromantik men jag måste vältra mig i den ännu lite till. Krama ut de sista dropparna och några scener till bara för att är det någonting jag älskar så är det att skapa scener. Tänker så när jag flackar mellan hyllorna på Hemköp vid Skanstull i min grå filmstjärnekappa och florentinska sjal virad runt huvudet att här är det supermarket glamour minsann, ut i fingerspetsarna levebröd och värjer mig glatt mot faktumet att sjalen i själva verket inte innehar högre status än nödtorftigt paraplysubstitut och att min silhuett snarare står att associera till ett kutryggigt söndagssunk än old fashion filmstjärnelyx.

På samma vis låter jag mig än en gång uppslukas av den speciella tystnaden när jag går över parkeringen med sikte mot höghusförgrunden. Här är tyst som ingen annanstans. Det blir något speciellt med andetagen. Och jag är inte rädd för en man med en blå ikeakasse kan inte vara en ond man.

Renässansmiddagar, taxiresor och mingel med Linda Rosing. Life on the top alltså. Nu regnar det och jag kollar på en tråkig finsk dokumentär om finnar som minns sin studietid i Uppsala på 70-talet. "Varför måste finnar alltid vara så jävla melankoliska? Ryck upp er förihelvete!".

Morgonens mysterium är varför långfingret är det längsta fingret medan "pektån" är den längsta tån. Det är ju helt ologiskt! Och varför är inte alla fingrar lika långa? Det ser ju helt sjukt ut när långfingret sticker upp sådär tjockt och överlägset mitt ibland de andra. För att inte tala om lillfingret. Värsta lilla miffot.

Och okej, ikväll SKA jag orka tvätta. Tvätta, laga mat och att byta lakan. Det är verkligen så sjukt jobbigt. Diska och putsa och fixa och dammsuga är liksom helt okej men sen går fan gränsen.

Enligt Aftonbladet blir det storm inatt och "lösa föremål kommer flyga runt". De ska även bygga en hiss till rymden. Jag har en ny väska. Den är vit och blank och organisk. Som ett bältdjur, säger Ida. Hon i kassan på Judits sa att den tillhört en italiensk gammal dam som bodde i en villa. Det känns fint. Igår var jag först skitglad och sprang över fälten genom dimman. Älvorna dansar liksom, tänkte jag galet och bara aaah! Senare den kvällen skulle jag säga att jag lika gärna skulle kunna dö. När jag vaknade var jag helt övertygad om att jag föregående kväll blivit slagen rakt i ansiktet. Sen insåg jag att det hade jag ju faktiskt inte alls. Då kändes allt genast lite lättare.

Idag är det fredag. Det är ännu bättre. Vill köpa en massa dyra och lyxiga sminkprodukter i fina förpackningar.

Jag orkar inte riktigt.

Idag är det torsdag. Det är bra.

Och Grattis Johanna!

Rör sig inte saker lite nu ändå? Ja snälla säg att de gör det. En liten vibrerande nerv, en pust i gardinen, ringar på vattnet, en glimt av havet. Motljus över Slussen 07.20. Gudfruktig tacksamhet. Tack för att jag får vara och leva i Stockholm. Inte för resten av mitt liv men nu i alla fall, ett litet ögonblick i världshistorien. Det är fint! Vill ha flytt och flyt och dekadens.

Vore jag bara inte så obeständig och inkonsekvent, kanske. För att inte tala om morgonpiggheten, den är sjuk och extrem men jag gillar den. Skiter man i att sova de där två timmarna så får man ju liksom två bonustimmar till eget förfogande. Måste vara något genialiskt på spåren här.

Och, jag undrar, hur går det till när musik etsar sig in i hjärnsubstansen så till den grad att samma sekvenser går på repeat hela tiden, dag efter dag? Samma ord varje morgon när jag öppnar kylskåpet, kokar vatten.

"Ännu en dag utan dödsångest"

Oh yes idag får jag andra halvan (den stora halvan) av min lön som de glömde bort att ge mig. Pengar rullar in, ojojoj.

Badande i solsken bestiger jag den ensamma bänken vid ravinens rand. Sträcker ut armarna. Mitt pärlande skratt klingar över höghusen, mot horisonten, mot livet.

05.33

kan inte slita mig från my darling datorn/kan inte somna/är jävligt trött, gränslandet

tänker sönder min hjärna/tänker typ inte alls/gratis är gott!

fryser
full
piké

Kom på mig själv med att tänka att men gud, ikväll kan jag ju inte göra något, jag måste ju tänka. Som om jag inte tänkt nog liksom. Fascinerande all denna tid jag ägnar åt att tänka, utan att uppnå mer storslagna insikter än den att jag borde sluta.

1 vintagepälskrage till my dear sister
2 skiva
3 exklusiv brosch
4 dagbok
5 mujipennor för pennfetischisten

Stjärnor över talltopparna.

Mmmmm, konsumtion! Idag har jag konsumerat. Det var härligt. Nu dricker jag rödvin.

Oh those nights in your parent’s bathroom, when you look yourself deep in the eyes and everything is so clear, yet so strange. Who am I? Deep inside. Behind those eyes. In the dephts of my lost and lonely soul.

Soffan är min mur mot världen. Här är man trygg. "Decent", tänker jag. Decent. Endast tomten är vaken.

- jag vill att det ska bli lite mer fräs. men det räcker nog. ska vi ta hela påsen?

- heeele pååååösen. det är upp till den som häller. fattaru?

(tystnad)

- ååååååh kan vi inte bara……
- ååååååh jag vill bara…..

- oståvinokex fyfaaaaaan va gott

- vin och kex, mariekex!

- madre mía siiiii. släpp löken

Men kan folk sluta? Jag dör lite.

Jag älskar när allt leverar så det bara svämmar över. Öser och öser tills man nästan inte orkar mer för att allt är så fint. Jag vill skratta och dansa över spången vid vattnet, sjunga en duett med den spatserande mannen, kyssa en främling, dansa med powerwalktanten och bara virvla upp och bli ett med fåglarna i en storslagen final.

Fast jag går bara vidare lite lufsigt i jägarjackan. I skogen sitter en man och bajsar vid ett träd. Jag går hem och kokar kaffe.

Äh men vafan då. Tillslut blir jag arg. Går av vid centralen och åker hem igen, går såklart på Skarpnäcktåget i rena ilskeivern, 6 minuter vid Gullmarsplan under neonljusslingorna, jag är så jävla arg och så jävla bestämd, Stockholm hallå, jag bor ju här! Bestämda steg uppför Rågsvedstrapporna, plöjer genom mörkret, flytta på er era äckel, jag ska fram, jag ska hem, JAG BOR HÄR!

Inte varje höst som börjar med att man blir nedslagen utanför sin egen port direkt. Jag önskar det jävla idiotoffret allt ont. Vad gjorde han sen liksom? Gick hem och pussade sin barn? Tog en styrkande kopp kaffe? "Pjuh stön äckel, en hård kväll".

Det är omöjligt att inte tänka på det hela tiden. Jag vill inte. Ändå fortsätter jag gå igenom händelseförloppet från början till slut. Som om jag någonstans ska hitta någon liten dold maska, någon liten nyckel, någon liten förklaring. Man blir inte helt oprovocerat nedslagen utanför sin port! Främmande män springer inte ikapp en och svingar tunga föremål mot ens huvud! Jag gillar inte ordet kränkande, men DET är herregud jävligt kränkande. Krossar hela min trygga lilla bubbla. Och jag blir så jävla arg för att en enda idiot ska få förstöra så mycket. Hur jag än resonerar är sjukt det enda ord som i slutändan kvarstår.

Det är fint att man lever ändå. Har bytt lakan och klätt på mig andra kläder och laddat min ipod och nu ska jag åka in till staden.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3362801.ab

Mina 15 minutes of fame. Hahahaha gud. Aftonbladet in my heart alltså.

Annars så vet jag inte vad alls. Vad gör man? Man bloggar inte i alla fall. Jag har inte alls lust. Så jag skiter i det härmed och samlar styrka att gå till Coop och köpa en massa skittidningar att dränka mig i.

Kan lika gärna skriva för det finns inget annat, för att klockan ör 04.55 och jag inte har sovit en sekund och det känns som jag aldrig mer kommer kunna göra det trots att min huvud dunkar och snurrar och allt är helt sjukt, allt är helt stört, så jävla fucking bajssinnessjukt och jag vet inte vad jag ska känna eller hur man ska hantera eller vart man ska ta vägen. Det jag känner mest av allt är HAT OCH ILSKA, blandat med ett starkt äckligt obehag när scenen spelas upp i mitt huvud om och om och om och om igen. I polisbilen, på sjukhusbritsen, i taxin mot Uppsala apatiskt stirrande på dimmfälten motorvägen natten. De snabba stegen närmare och närmare bakom mig, för nära tillslut och helt fel och sjukt och ett stenhårt riktat slag i huvudet höger sida MEN VAFAN och ännu ett vänster sida ännu hårdare och skriket och jag minns inte, porten och trapporna och jag bankar och slår på ytterdörren och släpps in och lever herregud men benen skakar där jag sitter på sängkanten, handen som håller i mobilen. Inget är sig likt. Polispådrag och förhör och hundar och jävla sjuka Aftonbladet och femhundra år på Södersjukhuset.

Vill inte tänka mer nu. Försöker läsa Lärarnas tidning men det är omöjligt. Jag har inget mer att säga och är helt tömd känns det som, vet ingenting, vill inte se, vill inte höra, vill inte känna. Vad händer nu? Utöver hjärnskakning och söndermosat köttsvulstansikte.

Kunde jag bara somna.

Allt är vitt. Ligger i mamma och pappas sovrum med öppet fönster och kalla fingrar. Dubbelsängen tar upp hela golvytan, nästan som om själva golvet vore en upphöjd madrass fylld med vita och fluffiga täcken och lakar och kuddar i en enda uppriven röra. Egentligen vill jag skrika högt och hjärtslitande desperat MEN GUD VAR I HELA VÄRLDEN SKA JAG TA VÄGEN, men kan jag inte bara romantisera rotlösheten istället va.

Förr i världen önskade jag ofta att någon skulle komma och rädda mig. Nu är jag så himla fast besluten att jag ska klara mig själv hela tiden. Kanske vore en mellanväg att återvända till prosan och lyrikens gamla fäder och hjältinnor. Det finns ju en massa folk som redan har levt och tänkt en massa och kommit fram till saker. Måste bara ha råd att betala förseningsspärravgiften på bibliotekskortet först.

Jag har sett Lilja 4-ever. Gråtit en odefinierad skvätt över alltings jävlighet. Jag brukar inte gråta och när jag gråter gråter jag inte länge men ibland tycks det liksom nödvändigt. Min inre mjukis träder ut i rampljuset typ. Tänker att det är bäst att vara ärlig. Mot sig själv och alla andra. Man lever och sen dör man ju i vilket fall. Livet är för kort för att slafsa bort på en massa skit. Jag vill ju ha essensen. Då kan jag ju inte hålla på och förneka och allra minst för mig själv. Ikväll blev ännu en tom kväll, frivilligt vald och allt. Ska inte låtsas att åh vad skönt och mysigt jag tyckte det var. Känner mig ganska neutralt inställd till den. Prestationsångest att ha slösat bort ännu en av sin ungdoms ljuva kvällar, skönt att inte behöva bry sig om något eller någon. Samtidigt vill jag gärna känna mig lite ensam och missförstådd, tänka åh hade jag bara någon att sova tillsammans med, bara sova, jag skulle sova så mycket bättre då. Jag gillar sånt. Läser bloggar av folk med roliga liv. Till synes. Kanske de bara ljuger. Jag är i alla fall ärlig. Det är väl fnt? Se mig, älska mig!

Spyr på allt mitt svammel och förvirring. Idag har jag inte ens varit utanför dörren. Var faktiskt på väg men kom på att jag glömt nycklarna i Stockholm. Bra att nya dagar kommer. För jag är inte så lam att jag bara ger upp. Make it happen, shine for the brighter days. Amen. Godnatt.

I wish the light could shine now
For it is closer
It is near
But it will not present my present
It makes my past and future painfully clear

Sanning: det händer verkligen ingenting i mitt liv just nu.

Vill bara känna något.

Ibland tänker jag att det är alldeles för ojobbigt att skriva. En flyktig tanke blir värsta inlägget med rubrik och allt. Som om det vore så himla viktigt. Som om jag brydde mig så himla mycket. Egentligen tar jag nog rätt lätt på ganska mycket. Tror jag. Angående föregående inlägg tillexempel så tänker jag ju herregud skitsamma, jag gör väl som jag vill, världen är fri! That’s the way to go, yeah yeah. Börjar känna mig fredagskäck även om jag är så trött att det rinner ur ögonen. Telefonernas signaler bildar en slags experimentiell musikslinga.

Idag förärades jag ett innehav av en åtråvärd Huvudnyckel. Påtalade min önskan efter att igår ha blivit tillsagd att "du har en för hög position för att ha en nyckel med så pass låg behörighet". Det värmde ett stackars receptionisthjärta. Sen idag åt jag lunch med mamma och de som är högt uppsatta på riktigt. Då kände jag hur jag sjönk lite igen för jag fattade verkligen inte ett ord av vad de pratade om på ett rentutav skrämmande sätt. Som en idiot. Ett fånstirrande miffo. Men det är ok. Allt är ok! Haha. Lamt.

Hjälp. Vad håller jag på med? Sen när blev jag såhär undanglidande? Vill bara vara själv och ifred hela tiden, isolera mig någonstans. Vilket jag ju också ägnat mig åt två helger i rad nu. En nästan sjuk längtan efter ensamhet och jag tycks ju herregud vara omättlig. Inte så att jag lider när jag umgås med andra, jag tycker det är väldigt trevligt, men ensamheten har ändå fått något nytt slags skimmer. Antingen får jag väl acceptera det som en tillfällig fas i livet och bara driva det fullt ut tills jag fått nog eller så får jag skärpa mig och rycka upp mig. Tror inte jag skulle ångra ett uppryckande faktiskt.

Timmarna mellan 03.00 och 06.00. En egen liten värld som jag tycker om att romantisera. Allt blir så mycket skarpare och klarare och enklare. Innan allting vaknar och sladdriga gratistidningar och kvinnor med fickspeglar och hetsiga mascaraborstarpå tunnelbanan och dörrarna stängs. När det bara tallsilhuetterna utanför fönstret och inget mer. Skulle kunna sväva runt här hur länge som helst. Det skulle alltid kunna vara såhär. Lite overklighetskänsla för de törstande själarna.

Min kropp bara går och min hjärna sladdrar efter.

Det är onsdagkväll. Det är förorten. Jag är ensam och mörkret är kompakt. Ikeasoffan är min farkost i rymden, ögonlocken tunga, värmeljusen stjärnor som guidar mig. Det är tyst här. Har sprungit så jävla fort över ängarna hagarna genom skogarne de djupa. Som vinden var jag. Allsmäktig. Sista biten går jag. Det är stämningsfullt då. Närmar mig höghusen nedifrån. De är så stabila. Allt är öppet. Stort. Här klarar man sig. Jag duschar länge. Sitter ner i badkaret med ryggen mot fönstret och dränker mig i billigt schampoo, tänker på ingenting, mascaran rinner bort. Nu doftar jag passionsfruktsbodybutter. Hör vattnet strömma i ledningarna. Bara det. Stilla porl i femtiotalsväggar. En onsdagkväll. I förorten. Mol allena är jag och mörkret är kompakt.

Helt absorberad av mitt jobb alltså. Stenfokuserad. Detta är inte likt mig och det är skönt. Skönt att hänge sig helt åt någonting och glömma bort sig själv. Helt utan alkohol och med den oh så naggande lilla fördelen att man ju faktiskt får pengar. Istället för tvärtom. Go Deborah. Noterar fina små förändringar hos mig själv som till exempel att när jag kommer hem och byter om tänker jag praktiskt och framåt och vänder tillbaka strumpbyxorna åt rätt håll så att de inte är ut och in imorgon när jag ska ta på mig dem igen.

Så var man där igen. Började med att jag imorse på tunnelbanan funderade över huruvida Oslo har en tunnelbana eller ej. Google säger mig att Oslo faktiskt har en tunnelbana. Helt crazy. Tunnelbanesystem känns så sydeuropeiskt urban. Tänker mig Stockholms tunnelbana lite som den sista utposten. Så kommer Oslo där och kaxar sig. Men tunnelbanesystem alltså ändå. Tar man ytterligare ett vidsynt steg ut i världen är ju allt så coolt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

Hotlink #1 Metro Arts and Architecture
Hotlink #2 Tunnelbanesymboler världen över

kul å jobba
kul å träffa Billy
kul å komma hem

men jag måste ju inse att om jag inte sänker mina krav på livet så kommer jag aldrig komma längre än såhär. Verkligheten tycks aldrig nå upp till visionerna och drömmarna och jag blir så himla trött och less och frustrerad för jag kan ju inte leva i en drömvärld, jag kan ju inte vänta för evigt, jag kan ju inte hålla på såhär. En enda kväll på en hel sommar vet jag att den fanns där, perfektionen. Som handen i handsken passar min minnesbild av den kvällen in i mitt sinnes storslagna visioner. Jag vårdar den därför ömt med en slags sjuk besatthet som inte är av denna värld. Samtidigt VILL VILL VILL!!!!!! jag inte gräva ner mig i just det för jag fattar ju samtidigt att glimtarna ur visionerna kommer när man är mitt uppe i något annat, inte tänker, inte fattar, inte bryr sig, bara skiter i allt. Som då.

Kanske är man helt missanpassad när man måste bygga upp värsta försvarsmuren mot den blaséframkallande vardagen, måste romantisera allt för att överleva . Och jag spinner så lätt loss och tappar greppet totalt. Kanske kan jag inte leva så. Kanske måste jag sluta tänka och sluta drömma och bara faktiskt skita i allt. SKÄRP DIG!

Jag och Johan på mitt jobb åker hiss och pratar om hur trötta vi är och med i hissen finns hon från marknadsavdelningen och när vi stiger ur ser hon på mig lite chockad och bara "oj, jag blev bara så förvånad när du säger att du är trött du som alltid ser så pigg och glad ut"

och så säger mamma att hon sagt det till henne också att HON SER ALLTID SÅ PIGG OCH GLAD UT. Här ska man vara svår och sliten och missförstådd alltså men alla ser en som värsta käcka Pernilla Wahlgren-tjejen som trippar korridorerna fram. Nåväl. Jag får ju skylla mig själv och bättre ett fånleende än tom och hjärndöd fiskblick, I guess. Nya pigga och käcka äventyr imorgon.

pigg å gla´!

Fick alltså en eremitknäpp igår och betalade de 58 kronorna för att ta mig till mitt föräldrahems livsmeditativa vrå. All inclusive.

Vaknar sent på förmiddagen och tänker "ah, en lång och ensam frukost". Väl nere möts jag av mamma i Yasuragimorgonrocken som på eget initiativ har tagit sig an min stora tvättpåse samtidigt som hon svassar runt och torkar diskbänken, hänger ut mina kläder på tork, roterar en vända i vardagsrummet, småpratar och intervjufrågar och tvättar och fixar och donar. Och så kommer pappa hoho och drar fram dammsugaren och jag biter ihop och tar min tidning och går upp till övervåningen dit pappa på något mystiskt sätt redan teleporterat sig och sitter och pumpar på träningscykeln - "bara 7 minuter kvar!"

Min inre drama queen går i taket och bara MEN GUD VAR I HELA VÄRLDEN SKA JAG FÅ VARA, klotögd blick och desperation. Sen lugnar jag ner mig. Springer över Uppsalaslätterna. Kommer hem. Somnar. Äter. Springer lite till. Dricker kaffe. Bloggar. Gillar läget. Frid i själ och frid i hjärtat.

Ibland känner jag mig verkligen socialt invalid. Kanske har jag alltid varit socialt invalid, men det har blivit än mer påtagligt på senare dagar då alla är spridda för vinden och man liksom inte ses naturligt, förutsatt att man inte till exempel bor tillsammans. Just nu känns det som jag glider ifrån i stort sett alla. Det är sorgligt men allt tycks bara rinna mig ur händerna. Att praktiskt utföra det berömda Att Hålla Kontakten måste vara min allra sämsta gren. Kanske för att jag har svårt att sakna människor på det där "åh vad jag saknar dig kom hit"-sättet. Jag liksom glömmer. Människorna blir som romangestalter från böcker jag läste och älskade för länge sedan. Jag minns dem i all sin glans men samtidigt har jag på något sätt svårt att föreställa mig dem sittandes framför mig med kött och blod och allt och jag har svårt att avgöra om jag verkligen saknar personen, i ordets sanna bemärkelse. Kanske skulle jag tycka det var hur kul som helst om man väl återsågs. Med stor sannolikhet skulle jag det. Ändå tycks detta "kanske skulle det var kul" inte vara ett tillräckligt starkt argument för mig att faktiskt sträcka mig efter mobilen och göra slag i saken. Kanske vill jag hellre umgås med minnet av romangestalten. På något dumt sätt.

Sen tänker jag ibland att jag har svårt att känna empati. Att jag är så himla kall och rå och distanserad till allt.

Distanserad är jag sannerligen. För det mesta känner jag att jag befinner mig någon helt annanstans där ingenting i min omgivning berör mig. Annat än rent förnuftsmässigt. "Oj, stackars honom. Måste vara jobbigt".

När jag tänker på det här känner jag mig ju lite hemsk. Vem vill inte vara varm och empatisk liksom. Försöker komma på något klokt som kan motbevisa min mänskliga kyla och jag inser att men herregud, jag skulle ju slåss med kniv och yxa för min familj och få nära vänner och mitt hjärta flammar faktiskt till lite och jag blir glad och lättad för att jag faktiskt känner något. Jag vet att de betyder allt. Även om jag är värdelös på att visa det.

Jag överdriver. Jag överdriver alltid. Det hoppas jag folk är på det klara med. All for the drama.

Allt känns lite klarare bara jag som nu är ensam i ett svalt rum bakom en stängd dörr. Jag vet att jag inte ska klaga på det här med att jag inte har ett rum. Jag får skylla mig själv. Men ovärderligt är det onekligen. Är det något jag kan värdesätta alltså.

Jag vill åka ut till landet. Ensam. Ta bilen och BARA DRA. Långsamt svänga vänster in på den lilla grusvägen så man hör det grova gruset knastra under däcken och så tvärt vänster in igen på gräsmattan och stänga av motorn och bara ah. Tystnaden. Ta min lilla nätt packade väska och stampa in, det ska vara en sen eftermiddag som nu på hösten, tända alla ljus och nån liten lampa och göra eld i öppna spisen och så ska mörkret tätna kring knuten och tallvegetationen och jag sjunker djupare i korgstolen och lägger in mer ved och jag är HELT SJÄLV OCH BEHÖVER INTE TÄNKA PÅ NÅGON ANNAN ELLER ANPASSA MIG EFTER NÅGON ANNAN ELLER BLI IRRITERAD PÅ NÅGON ANNAN. Oj. Vad aggressiv jag låter. Men man har ju sig själv mest av alla. Ibland glömmer jag bort det. Min finaste relation. Måste vårda den. Måste få vara ifred. Sen så.

Tänker på drömmen om en egen lägenhet med vindskupa och fransk balkong med dubbla dörrar. Tänker på skitmycket på samma gång och tillslut blir det ingenting. Den här bloggen bringar mig identitetsproblem. Hur ska jag kunna formulera hela mitt jag och allt i ord och bilder? Det går ju inte. Blir trött på hela bloggrejen. Blir trött på att jag inte kan uttrycka mig skriftligt längre. Jag blir frustrerad. Orkar inte reflektera.

knodd

Två saker jag i alla fall insett om mig själv:

1. Stark tendens till besatthet.
2. Stark tendens till överdrifter.

Nu är det helg om 25 minuter!

Vilken fin vecka det varit. Allt känns faktiskt bättre än på länge. Hagagatans pastellhus ser tvådimensionella ut i solen. Det är fredag.  Jag är ung.

Mitt sinne föder inga välformulerade tankekedjor idag alltså. Inatt drömde jag att jag råkade gifta mig. Det var helt fruktansvärt. Klaustrofobiskt. Nattetid drömmer jag annars mest om fester och människor. Dagtid drömmer jag om vindskupor. Högt över taken. Det vore något.

Torsdagsmorgorn. Jag och Kjell avrundar en djup diskussion om mysteriet med universums storhet:

Jag: Nej våra hjärnor kan väl inte fatta. Det måste krävas någon slags högre instans.
Kjell: Ja, det är där påven kommer in i bilden.

Allt är Julee Cruise-surrealism. Tänker såpbubblor och dimmiga pasteller. Allt går i ett och jag svävar lite lugnt och trevande fram. På jobbet komponerar vi konstinstallationer.

Tillys inlägg gör mig djupt konfunderad. Är jag dum i huvudet som inte fattar hur fan man lagar bönsoppa? Varifrån kommer vätskan? Mosar man bönorna? Eller, va?

På bänken nedanför den platta rulltrappan sitter gubbarna i en trött och brokig rad. Någon drar i sig i örsnibben, en annan vilar händerna på käppen. En tredje stampar lite med foten. Yngve och Lars-Gunnar diskuterar världsläget. Han den senige med mössan sneglar upp mot Lindexbutik